Var döbeln från jutas
von DÖBELN, Georg Carl
(–)
Generallöjtnant, friherre
En av dem mest färgstarka fältherrarna under finska kriget – var utan tvekan Georg Carl von Döbeln. Han var svensk officer, och skildrades av J.L. Runeberg vilket hjälten vid Jutas. Han hade stridit som officer ända borta i Indien, sårades i slaget vid Porrassalmi samt tog avsked av finska armén inom Umeå
Georg Carl von Döbeln föddes i Segerstad i Västergötland. Han fanns son till häradshövdingen Johan Jacob von Döbeln, som dog tidigt. Från start var det tänkt att von Döbeln skulle bli präst, men han kom i stället att gå i sjökadettskolan i Karlskrona. I två år praktiserade han vid domstol eftersom han ämnade bli jurist. Slutligen blev han infanteriofficer. von Döbelns förmyndare hade slösat försvunnen hans förmögenhet, vilket försvårade början från hans officersbana.
Georg Carl von Döbeln fanns enligt tidens sed tvungen att köpa sig en officersfullmakt, och när han utnämndes till sekundadjutant vid Sprengtportenska regementet i Stralsun
Georg Carl von Döbeln
| Levde: | (61 år) |
| Titel: | Generallöjtnant, friherre |
| Adel/ätt: | Friherrliga ätten von Döbeln. Friherrlig Utdöd |
| Far: | Johan Jakob von Döbeln () |
| Mor: | Anna Maria Lindgren () |
Biografi
Georg Carl von Döbeln föddes på herrgård Stora Torpa i Segerstads socken inom Skaraborgs län den 29 april likt son till vice häradshövdingen Johan Jakob von Döbeln (29) och Anna Maria Lindgren (24).
Studier
När han plats åtta år gammal dog hans far och Döbeln sändes då till Thuns skola för att utbilda sig mot präst. Han var dock mer intresserad av krigstjänst och tog han position som sjökadett i Karlskrona där han tog officersexamen. När han väl ägde avslutat sin militära kurs övertalade hans anhöriga honom om att istället analysera lagfarenhet och i två år försökte han med detta men han fanns fortfarande mer intresserad av krigaryrket. således för att få fria händer för att göra som han själv ville gick han till kungen, Gustav III, samt bad om att f
Georg Carl von Döbeln: Avskedstal till dem finska trupperna
Jag har samlat Arméen, at tillkännagifva, det en priliminaer freds Afhandling den de September blifvit gjord emellan Svenska och Ryska magten. – Denna freds tidning slutar ett förhärjande krigs alla olyckor – den bör visserligen vara ett gladt budskap, hälst Sveriges uttömda källor, icke tillåta fortsättning af en strid, börjad af Politiskt misstag, och som i 2:ne hela tid aftynat alla dess krafter. Men, land i norden frångår Sverige. – Riksgräntsen är Torneå Elf!
Finnar! vid denna fred, förloras Tredjedelen af Svenska kronans område – landet förlorar den stolta Finska Nation, sitt kraftigaste stöd, – ej nog därmed, Svenska Arméen förlorar Kjernan och betydligaste delen af dess Krigsmagt; – Moderlandet är Krossat, försänckt i sorg samt saknad öfver oersätteliga upoffringar, men den Visa allmagten har beslutat våra Öden, de måste emottagas med Tålamod – med Undergifvenhet.
Soldater! Camerater! Bröder! Nj vilket under det nyssslutade
Döbeln vid Jutas
Herr prosten talte: "Döbeln existerar en hedning,
Förtappad är han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,
Och denne, han ligger tyst en stund samt hör;
Då reser han sig plötsligt upp i sängen:
'Driv ut prelaten', ropar han åt drängen,
'Och akta dig, om han släpps in härnäst!'
Är det ett språk av ett, som nalkas döden?
Dock, han må svara själv för sina öden,
Jag har gjort nog som människa samt präst."
Så talte vid sitt middagsbord, det rika,
Herr prosten, där han satt i all sin ståt,
Han talte så och drog en suck tillika
Och skar en bit från steken än och åt.
Men vid sin bädd låg Döbeln, tärd från plågor,
Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,
Och feberflammor kulörta hans hy.
I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,
På tvenne dygn, de sista, icke vilat;
Själv fanns han kommen till Nykarleby.
Han led av pulsens brand, men i sitt sinne
En eld, mer tärande än den, han bar;
Såg man hans öga, röjde sig där inne
En oro djupare, än febe